Idag var Helenas begravning. Det var tungt. Skönt att jag hade Roy med mig som stöd...
Begravningen i sig var egentligen inte så jobbig, den var mest konstig. Hela mässan var på polska så jag förstod ingenting förutom att vi ibland skulle stå, ibland sitta och ibland sitta på knä på golvet. Men att se min familj så himla ledsna, framförallt min lillebror, var riktigt riktigt riktigt jobbigt. Trodde att jag skulle gå sönder när jag såg min fina lillebror vara jätteledsen på kyrkogården vid gravsättningen. Jag tror inte att han förstår hur mycket han betyder för mig.

Det känns inte rätt att lägga upp bilder från begravningen här. Men här kommer en från gravsättningen där inga ansikten syns.



Och en syskonbild. Man får ju faktiskt vara glad på begravningar också. Martin, jag och Nathalie (min styvsyster).