Ännu en ängel i himlen....
Idag fick jag veta att pappas sambos mamma, med andra ord min platsmormor, har gått bort. Och även om vi inte stod varandra jättenära så grät jag ändå som en tok när jag fick höra det. För även om olika omständigheter har gjort att vi kanske inte har setts så ofta som vi borde ha gjort så har hon ändå alltid funnits i min närhet. På alla jular och födelsedagskalas och högtider som jag har firat med pappas familj så har hon varit en självklar deltagare. Och hon har alltid varit jättesnäll mot mig, trots att vi hade svårt att förstå varandra eftersom hon pratade polska med mig och jag svarade på svenska. Men det gick det också... Det känns tungt att tänka på att jag aldrig kommer att träffa henne igen. Det känns även tungt att tänka på att människor i min omgivning faktiskt blir äldre. Och att de alla förr eller senare kommer att dö! Tänk den dagen då någon som står mig riktigt nära går bort. Hur klarar man av det? Hur klarar man av att gå upp på morgonen och veta att en person man har pratat med var o varannan dag inte finns längre?
Men det värsta av allt är att jag hade tänkt lägga in en bild på Helena här. Men jag har ingen bild på henne. Inte en enda. Av alla tusentals kort jag har tagit under de 20 åren som Helena har funnits i mitt liv så har jag inte bemödat mig att knäppa ett enda kort på henne. Det känns jättehemskt!
Men det värsta av allt är att jag hade tänkt lägga in en bild på Helena här. Men jag har ingen bild på henne. Inte en enda. Av alla tusentals kort jag har tagit under de 20 åren som Helena har funnits i mitt liv så har jag inte bemödat mig att knäppa ett enda kort på henne. Det känns jättehemskt!
Kommentarer
Postat av: sofia
Så ledsen gumman! Önskar att jag kunde vara hos dej och ge dej en lång kram och en axel att gråta emot...men istället får jag skicka en STOR cyberkram till dej vännen! <3
Trackback