Sitter i sängen med Millan i knäet, datorn brevid mig, en kopp the på sängbordet och färjan på TV. Jag har det ganska bra faktiskt. Dessutom så är jag ledig! Mina kurser startar imorgon kväll och på onsdag förmiddag, fram tills dess så finns det faktiskt inget pluggrelaterat alls som jag kan göra. Blir lite långtråkigt i längden i och för sig. Men om jag skulle få allt för tråkigt så kan jag alltid utöva lite "everyday extreme"! Få lite spänning i tillvaron...

Tänkte berätta lite mer om Ellen-projektet som jag är samtalsledare i. Nu har vi nämligen (redan) haft hälften av träffarna och jag har fått chansen att lära känna tio helt underbara trettonåriga tjejer. Jag önksar att jag var som dem när jag var tretton. De är så sjukt mycket vettigare än vad jag var då.

Vi har hittills haft sex träffar. Detta är vad vi har gått igenom hittills.
Träff 1:
Lära känna kväll. Vi lekte namnlekar och lära känna lekar och skrev gruppkontrakt och gjorde presentationer om ossjälva
Träff 2:
Skönhetsideal. Vi visade filmer på hur man kan retuchera kort, och visade kort på mig när jag blivit retucherad. Och så pratade vi om anorexia och bulimi och visade en hemsk film.
Träff 3:
Vänskap och utanförskap. Hur är en bra vän? Varför har vissa massor av vänner och vissa inga vänner alls? Vad kan man göra för att bli en bättre vän? Denna gången lekte vi massor för det var första gången som alla var med, ingen var sjuk.
Träff 4:
Självförtroende. Vi gav tips på hur man kan förbättra sitt självförtroende. Alla tjejer hade fått i "läxa" att välja en förebild att se upp till. Någon som verkade ha grymt bra självförtroende och som har ett liv som tjejerna skulle vilja ha i framtiden (en av tjejerna är grymt fotointresserad och hon berättade efter träffen att hon hade mig som förebild!! Hur tufft är inte det?!). Vi pratade även om varför vissa har dåligt självförtroende.
Träff 5:
Sex och kärlek. Frågorna fullkomligt haglade över oss hela kvällen. Hur gammal var du när..? Hur många har du..? Varför blir det så när..? När fick du din...? Varför? Hur? och så vidare.. Vi bestämde att vi ska ha en träff till med det här temat för det var många som var sjuka när träffen var och tjejerna som var på träffen hade många fler frågor som vi inte hann svara på.
Träff 6:
Dagens träff. Temat var "våga säga nej". Vi pratade om att sätta gränser, sexuella trakasserier och övergrepp/våldtäckter. Jag slipade av mina kunskaper i självförsvar från typ gymnasiet? högstadiet? och lärde ut dem och som tur var (för mig) så hade en av tjejerna nyss gått en självförsvarskurs så hon kunde hjälpa mig med de bitarna jag hade glömt av.

Nu är det bara fyra träffar kvar. Kommer kännas himla tomt när ellen är slut. Jag har ju fått tio nya små vänner och jag kommer att sakna dem massor när vi inte ses mer.

Buggavslutningen gick bra. Hemvägen gick mindre bra.
Fick som vanligt skjuts hem av en föredetta arbetskompis från Telia. Han brukar alltid köra mig hela vägen hem men denna gången så proppsade jag på att han skulle släppa av mig tidigare så att han skulle slippa köra en omväg. Han släppte av mig utanför konsum som ligger några hunda meter hemifrån. Mellan konsum och hemma ligger en liten skog med en cykelväg igenom. Jag är sjukt mörkrädd så jag brukar alltid be Roy komma och möta mig när jag ska gå där själv på kvällarna. Men ikväll så struntade jag i det. Jag har ju trots allt gått där hur många gånger som helst utan att det har hänt något. Men när jag var ungefär halvvägs så såg jag att det stod ett grabbgäng mitt i gångvägen som tog upp all plats. 4 killar, en mördarhund (pitbull?) och en moppe. När jag var några meter bort ropade den ene av dem "hej" till mig och jag svarade. Sen frågade en annan av dem om jag pluggade på universitetet och jag mummlade "ja". Då fick den förste av dem ett utbrott. Kallade mig för en "jävla svennehora som bara tycker att kronoparken duger sålänge jag pluggar här", att "jag kommer att ta min fina utbildning och flytta till ett fint villaområde när jag är klar". Samtidigt som han skrek det hade jag kommit fram till gänget och gjorde mig så liten jag kunde, trängde mig emellan dem och fortsatte gå (snabbt). Då började nån av dem skrika massor efter mig. Typ "vist äre så?!", "svara då jävla svenne!" och liknanade.  Jag fortsatte gå tills de inte kunde se mig längre sen sprang jag hela vägen hem. Nu när jag läser den här texten så låter det som om det inte var så farligt. Och det var det ju egentligen inte. Men det var mörkt och det var i skogen och det var bara vi där och de hade en mördarhund och de var fyra och jag var ensamt. Jag blev verkligen jätterädd. Kom hem till Roy och skakade och storlipade. Nu i efterhand ångrar jag att jag inte var lite mer kaxig och bad dem dra åt hel****e... Fast när jag tänker efter var det kanske lika bra att jag höll tyst.  

Sitter hemma och pluggar idag. I bibblan är ångestfaktorn alldeles för hög. Det är som en vägg när man går innanför dörrarna och ser alla studenter som sitter djupt nersjunkna i sina böcker, alla med samma stressade "snart-är-det-tenta"-blick. Men det är tråkigt att sitta hemma, ingen att prata skit med. Jag saknar Fab 5-pluggandet. Som egentligen var mer prat om allt utom plugget och som nog inte var speciellt effektivt. Men trots det lyckades vi klara tentorna. Och ja, jag ska kanske erkänna också att jag antagligen var den som babblade mest och störde de andra. Men jag saknar hur allt var då, för några terminer sen. När alla var en stor klass på 120 studenter och alla umgicks med alla. Nu för tiden, när det är 12 personers klasser så kan jag ibland känna mig lite ensam. Och då saknar man de där två sötnosarna i Kanada extra mycket. Idag saknar jag framförallt Åsa, världens bästa uppsatspartner och världens klokaste vän. En extra kram till henne. Skype-dejt snart? 

Igår skulle jag och söt ha myskväll. Vi gick och såg på hockeyn (fast det var ju inte direkt spännande i sista perioden.. ) och sen efteråt tog vi en liten promenad till konsum och handlade god mat som vi gjorde värsta brakmiddagen av. Torskpaket i ugn med massa örter och tomater och lök och så potatis med smält smör till. Mums! Efter det såg vi Robinson och sen var klockan halv tio. Och jag var så trött att jag knappt orkade hålla ögonen öppna. Vi bestämde oss för att lägga oss i sängen och titta på "jag vet vad du gjorde förra lördagen" men efter en halvtimme eller nått så sov jag som en stock. Klockan tio på en lördagskväll! Så mycket för den myskvällen...

Nu ska jag till skolan igen. Under tentaperioderna hade man lika gärna kunnat ha en säng stående i skolan för man är aldrig hemma iallafall och det enda man gör när man är hemma är att äta och sova...

Nu är det reklam, igen. Blir mycket bloggande idag men det är bara för att jag börjar tröttna på att sitta själv i soffan framför TV:n. Eller, helt själv är jag ju inte, jag har ju Millan här med mig. Jag har kommit på att hon älskar ostbågar och "La vita é bella" precis lika mycket som jag! Men medan jag väntar på att reklamen ska ta slut så surfar jag runt på helt onödiga sidor. Typ som den här, eller den ännu sämre svenska varianten. Frågan är vad som är mest tragiskt, att jag sitter och fnittrar åt andras olycka eller att människor tävlar om vem som har det sämsta livet. Oj! Nu är reklamen slut!

Update:
Oj! Ibland har man flyt! I tredje (eller var det fjärde?!) reklampausen så bytte jag till MTV och där var det en konsert med Oasis. Från den världsturnen som jag var och såg. Jag får se konserten en gång till! Sjukt bra! Till och med bättre än filmen!

Ikväll har jag förövrigt myskväll conmigo mismo (ja, jag vet att spanskan antagligen inte är helt korrekt, men det låter bra, eller hur?!). Älsklingen ska datornörda hela kvällen, men när jag kom hem från skolan så hade han överraskat mig med att köpa ostbågar, godis och dipp och grönsaker. Så det går ingen nöd på mig trots att jag är ensam i soffan! Snarare är det tvärtom, är så mätt att jag håller på att sprängas och jag har inte ens öppnat påsen med ostbågar än! Nu tittar jag på snygg-Måns i "Så ska det låta", men det är mest för att få tiden att gå för klockan nio börjar en av mina favoritfilmer. "Livet är underbart", klockan 21:00 på Kanal 9. Missa inte den! Jag har inte sett filmen på flera år för jag har den bara på VHS, och jag har ingen VHS-spelare längre så det ska bli så mysigt att se den ikväll... Första gången jag såg den var på högstadiet. Eller var det på gymnasiet? Det var iallafall i skolan minns jag och alla tjejer grät så att tårarna sprutade.


Kort om filmen: Det är en italiensk film som handlar om en man och hur han blir kär i en kvinna som redan är förlovad. Sedan får de ett barn ihop och då bryter andra världskriget ut. Hela familjen hamnar på koncentrationsläger, men pappan vill inte att sonen ska fara illa. Så han lurar i pojken att allt bara är en tävling och att om pojken sköter sig så kommer han att vinna förstapris, att få åka en tur med en riktig stridsvagn. Kan också tillägga att filmen har vunnit tre oscars och att pojken som är med i filmen är så sjukt söt! Det tar ett tag att vänja sig vid att de pratar italienska, iallafall för mig för jag är inte van vid att se filmer som inte är engelska eller svenska, men efter ett tag så tänker man inte på det.

Idag ringde de från Loreal och berättade att jag inte vann. Eller egentligen sa de: "Vi har valt att gå vidare med en annan sökande". Det var ju väntat i och för sig med tanke på hur dåligt intervjun gick (-Varför vill du jobba inom modebranschen? -Ehh.... hum... jag vet inte om jag vill jobba inom just det området.. men det är nog.. roligt?). Men det känns ändå tråkigt att jag inte vann. Tävlingsmänniska som jag är så kan jag inte bara vara nöjd med att ha tagit mig till final, att vara topp tio av 200 - 300 sökande. Istället sitter jag och funderar och tänker på vad jag kunde gjort annorlunda. Vad jag kunde gjort bättre. De sa i och för sig att jag hade för lite erfarenhet av internationell marknadsföring. Och, hmm, när jag tänker efter så har jag ju faktiskt ingen erfarenhet av det. Så det får bli min nästa grej. Att fixa internationell marknadsföringserfarenhet. Hur gör man det? Hjälp tack!

Idag hade vi seminarie i marknadsföringskursen. Och vår presentation fick bara bra kritik. Så himla skönt! Och lärarna tyckte att det verkligen syntes att vi hade övat mycket innan presentationen, vilket är lite roligt eftersom vi bestämde vad vi skulle säga en kvart innan framträdandet. Jag fick även beröm för att jag inte tittade på min "fusklapp" med stödord en enda gång, men det berodde mest på att jag råkade sväva ut väldigt mycket från ämnet jag skulle prata om så stödorden kunde inte hjälpa mig iallafall. Nu är alla grupparbeten över för den här gången. Nu ska jag bara ha tentapluggsångest i en vecka och bosätta mig i biblioteket med marknadsföringsböckerna, sen är jag ledig i fyra dagar innan nästa kurs startar.

Jag bestämde mig förresten för att tacka ja till hemtjänstjobbet. Känns som att iallafall en klump i magen har försvunnit nu när jag vet att jag kommer att tjäna pengar även denna sommaren. Nu håller vi tummarna för att Roy också får ett jobb här i Karlstad, ett riktigt jobb - inget sommarjobb. Ett jobb som har något med projektledning att göra och som han tycker är roligt och intressant. Då hade klumpen i magen inför vad som ska hända i höst om han inte får jobb också försvunnit.

Är inte det helt sjukt egentligen att han har läst på universitetet i fyra år och ändå inte kan få ett jobb han är kvalificerad för!? Han har gått i skolan i totalt 16 år och är ändå tvungen att söka jobb som endast kräver gymnasiekompetens. Alla vettiga ekonomjobb som vi är kvalificerade för kräver flera års erfarenhet samtidigt som den sökande ska vara "ung och hungrig" och "ha kunskaperna färskt i minnet". Hur ska man kunna vara nyutbildad, ung och ha flera års erfarenhet på samma gång? När jag tänker på sånt så känns det ganska skönt att veta att jag har ett och ett halvt år kvar på min utbildning...

Oj, jag fick jobbet!
Igår var jag som sagt på anställningsintervju. Intevjun var för en tjänst inom hemtjänsten i Karlstad. Heltid i nio veckor i sommar med möjlighet till att jobba extra under hösten och vintern. Bra grundlön plus OB-tillägg för kvällar och helger samt semesterersättning. Låter helt perfekt, eller hur?!

Det är bara en liten hake: igår fick jag ett mail från ett annat jobb jag har sökt. Ett jobb jag verkligen verkligen verkligen vill ha som ligger helt i linje med det jag läser på universitetet och som hade varit en så himla bra bra merit inför framtiden. I mailet stod det att de ska börja kalla till intervjuer denna veckan och nästa. Och jag måste ge besked om jag vill ha hemtjänstjobbet senast fredag. Så nu är frågan: har jag råd att tacka nej till hemtjänstjobbet och hoppas på att jag för ekonomjobbet? Eller ska jag tacka ja till hemtjänstjobbet och hoppas att jag aldrig skulle fått det andra jobbet iallafall? Vad händer om ekonomjobbet hör av sig och vill kalla mig till intervju?

Åh, suck, nu blev det jobbigt. Eller, egentligen är det inte så jobbigt. Hemtjänsten kommer att vara ett bra sommarjobb. Jag får arbeta fritt, jag får till viss del vara utomhus och på köpet får jag ett eventuellt extrajobb till hösten... Men återigen: på ekonomjobbet får jag en merit till mitt CV som kan leda till att jag lättare får liknande jobb i framtiden. Huu, jag måste tänka igenom det här! Tankarna bara snurrar runt runt just nu.

Igår fick jag en kommentar från "Anonym". Nej jag kan inte gissa vem du är: Sia? Karin? Jaja, sak samma, det jag skulle komma till är att nej, Millan kan inte få några söta kattungar längre, men pratet om kattungar fick mig att tänka på Henris kattungar som bodde hos henne för snart två år sen (tiden går så himla fort!). Här är bilder på dem, är de inte sjukt söta?!
Henri förresten, vad är en "Rampunge"?!

Okej, jag ska erkänna en sak:
Jag är inte intresserad av hockey.
Jag kommer inte ifrån någon "hockeystad", hade aldrig varit på hockey "live" innan jag flyttade till karlstad och om jag ska vara helt ärlig så hade jag nog inte ens sett en hel hockeymatch på TV  innan jag flyttade upp hit.
Men eftersom hockey är ett av min älsklings största intressen så har jag försökt att iallafall låta som att jag tycker att hockey är roligt. Och ja, jag TYCKER att det är kul att titta på hockey ibland. Och jag börjar förstå mig på alla regler och alla slutspelsfinaler och kvartsfinaler och semifinaler hit och dit. Men ibland blir det lite fel..

Roy: "Det är förlängning i Linköping- Skellefteå matchen!"
Jag: "Oj, är det?! Vem leder?!"
(smart ass, om någon hade ledit så hade det ju inte blivit någon förlängning...)

Jag: "Vilken match är det de spelar?"
R: "Sjunde"
Jag: "Jaha, vem har vunnit flest matcher?"
(smart ass igen! Hade någon vunnit flest matcher så hade de ju inte behövt spela den sjunde matchen...)
(det fick jag förövrigt veta förra veckan när jag blev jätteförvånad över att inte Färjestad behövde spela några mer kvartsfinaler)

Jaja, man kan inte alltid ha tur när man tänker.. Men jag försöker iallafall!

Igår var det teambuilding med styrelsen. Och det var sjukt skoj! Jag vet inte riktigt vad som hände bara, för jag tittade på klockan vid tio och började fundera på om vi skulle gå ut på krogen senare eller om vi skulle vara kvar hemma hos Elin... och sen var klockan halv tre helt plötsligt och alla uteställen var stängda! Haha, men ja, det var skoj! Vi hade knytkalas så alla hade med sig något gott att äta. Det var roligt att alla hade ansträngt sig så mycket för när all mat stod framdukad så hade vi faktiskt fått ihop en riktigt god buffé! Gustavs svamptoast regerade!

Nu ska jag och R gå och handla, och ikväll ska jag gosa ner mig framför tvn med Melodifestivalfinalen!

Som jag skrev igår så har lusten att blogga försvunnit helt det sista. Jag har så mycket att göra nu att jag bara orkar sova när jag kommer hem. På tal om att sova förresten, jag har varit så sjukt trött de senaste dagarna. Jag planerar mina dagar efter hur många timmar sömn jag måste få för att kunna gå upp på morgonen. Vet inte om det är järnvärdena som spökar igen eller om det bara är det evigt gråa tråkiga vädret som får mig att känna mig hängig. Det dummaste av allt är att jag är så oproduktiv när jag är trött. Har varit i skolan sen åtta i morses för att skriva ett individuellt arbete, men skärmen lyser lika tom framför mig nu som den gjorde när jag kom...

Detta har varit veckans schema:
Måndag: Föreläsning 8-11 sedan grupparbete till 16 sedan styrelsemöte till 18:30 och sedan hockey på en restaurang i närheten med några vänner. Hemma ungefär 22:30

Tisdag: Föreläsning 8 - 11 sedan grupparbete till 16:00, slappade till klockan 19 då det var buss ner till stan och sen buggkurs, hemma typ 21:30

Onsdag: Var hos vetrinären med Millan 8:30, sen storhandling på Willys, sedan hem och fixa en planch till tentafesten som är snart, sen hämta Millan hos vetrinären och sen Ellenträff nummer fyra. Efter Ellen gick jag hem till Elin och firade hennes födelsedag i efterskott. Hemma ungefär 22:30

Torsdag: Grupparbete 10 - 12 (sovmorgon!!). Sen skulle jag gjort individuellt arbete men det gick inte alls bra.. fick ingenting gjort. Sen information om master och magisterprogram för nästa år mellan 15 och 17 och sen var jag och R och såg "män som hatar kvinnor" på bio. Äntligen! Sen när jag kom hem skrev jag två grejer till Goodwill, vår förenings medlemstidning.

Fredag: Var som sagt i skolan åtta, men har inte fått ett skit gjort. Blir ju inte direkt bättre av att jag sitter här och skriver ett helt onödigt inlägg. Blä!

Ja, jag vet att detta blev ett "oj vad det är synd om mig"-inlägg.. Så illa är det faktiskt inte, men ibland måste man få ha en dålig dag. Men vi ska ha teambuilding med styrelsen ikväll och det ska bli himla kul så då blir jag nog på bättre humör igen. Och i morgon är det final i melodifestivalen! Då ska jag sitta klistrad framför TV:n och dreggla över Måns. Roy kommer att bli sååå svartsjuk!

Oj, nu var det längesen jag skrev något här.. Men lusten o blogga är för närvarande ungefär noll. Så istället för att skriva massor om allt som har hänt det senaste så kommer här ett filmklipp på Millan. Hon blev steriliserad igår och efter det var hon minst sagt vinglig. Det var sjukt kul att titta på henne när hon vinglade omkring.

Idag har jag varit världens bästa flickvän. Först när jag kom hem från skolan så dammsög jag och torkade golven i hela lägenheten. Sen kom Roy och hans kompis Tore hem och skulle kolla hockey så då lagade jag mat till dem och sen så bakade jag kärleksmums till efterrätt. Jaja, jag vet vad ni kommer att säga. "Såntdär gör jag för min pojkvän VARJE dag!". Men det funkar inte så hemma hos oss. Visserligen så är det jag som sköter städandet och om det någonsin bakas hemma hos oss så är det jag som gör det, men för det mesta så är det Roy som lagar maten. Mest för att jag är så fruktansvärt dålig på att laga mat. Eller, dålig och dålig, jag tycker bara att det är så himla jättetråkigt! Jag har inte tålamodet att stå och vänta på att saker steks klart lugnt och stilla. Enligt mig så finns det två inställningar på spisen. Antingen så är spisen avstängd och då står vredet på 0, eller så är spisen på och då står vredet på 6. Vad man ska med alla siffrorna därimellan till har jag aldrig riktigt förstått. Fast å andra sidan så blir ju det jag försöker laga bränt på utsidan och rått på insidan i två fall av tre.

Jag är ganska otålig av mig. Rastlös. Har myror i benen. Kalla det vad ni vill, men jag har alltid varit sån. Femtimmarstentor på universitetet är en pina, det riktigt kryper i benen på mig i slutet för jag kan verkligen inte sitta still så länge. Detsamma gäller våra jäkla styrelsemöten som håller på i två timmar utan paus.

När jag var yngre och var med pappa och hans familj och hälsade på vår släkt i Norrland så ville pappa alltid ha med mig ut och fiska. Jag tyckte alltid att det var jättespännande innan vi kom iväg. Han och jag ensamna i en eka mitt ute på en stor sjö någonstans i Norrland. Men sen när jag väl var där och satt i den där jäkla båten, då kändes allt helt annorlunda. När jag väl var där och skulle sitta still i båten samtidigt som jag försökte kasta med ett alldeles för stort kastspö utan att peta ut ögonen på pappa, trassla till linan eller få bottennapp, ja, då var det inte lika roligt längre. Då var det roligare att plaska i vattnet, hoppa i båten eller tjata om när vi skulle åka hem. Och tillslut tröttnade pappa och så blev vi ovänner och åkte in till land igen. Men dagen efter ville jag ut igen...

Snacka om att tappa tråden! Vad handlar detta inlägget om egentligen!?

Jag tycker om Facebook. Det är ett jättebra sätt att hålla kontakten med gamla vänner. Men jag förstår inte varför massa personer jag inte känner över huvud taget ska hålla på och lägga till mig som vän. Vad får de ut av det? För några veckor sedan var jag fotograf på en stor fest. Efter det så har en mängd av dem som var på festen lagt till mig som vän. Folk som jag aldrig har pratat med och som jag inte känner mer än att jag har tagit några kort på dem en kväll. Kort som de kan se ändå, via föreningens hemsida, utan att vara vän med mig. Men samtidigt är jag för snäll för att INTE lägga till dem som vänner. Är rädd att de ska märka att jag inte ville ha dem på min vännerlista.

Och i takt med att allt fler skaffar Facebook så börjar även kompisars föräldrar att skaffa Facebook. Och de lägger också till mig som vän. Vill jag verkligen att mina kompisars mammor ser bilder på mig när jag festar? Vill verkligen de se bilder på mig när jag festar? Tack och lov så är min egen mamma aldeles för ointresserad av datorer för att någonsin få för sig att skaffa Facebook. Tänk att veta att ens mamma tittar på och får veta allt man gör på helgerna!

Nu har jag lite mer än 300 vänner på Facebook. Men hur många av dem känner jag egentligen? Jag vet att en kompis till mig har hittat något sätt för att göra så att vissa vänner bara kan se vissa delar av ens facebook-sida. Men jag vet inte hur man gör. Och om man ska hålla på och lägga till sådana grejer, då kan man väll lika gärna strunta i att bli vän med dem?

Facebook har blivit som en drog. Jag är beroende. Varje gång ett nummer ringer som jag inte känner igen så kollar jag först upp numret på hitta.se och sen, när jag vet namnet på den som ringt, så ser jag om jag kan hitta personen på Facebook. Alla mina singelvänner som hittar killar de är intresserade av lägger till dem som vänner för att kunna se killens "personliga status", det vill säga om han är singel eller inte. När vi marknadsför saker som händer i vår studentförening Karlekon så skickar vi inte längre ut månadsmail, vi skickar ut massutskick på Facebook. Tråkigt för dem som har valt att inte skaffa Facebook.

Undrar vad nästa stora grej blir? När Facebook inte är lika stort längre? Tänk hur stort Lunarstorm var för några år sen, innan Facebook kom. Finns ens Lunarstorm kvar fortfarande? Är det någon som känner någon som fortfarande använder det? När jag gick på högstadiet hade alla i hela skolan Lunarstorm tror jag...

1. Våra biljetter hem från Stockholm kostade 15 kronor totalt för två biljetter. (Heja traderas biljettauktion!)

2. I lördags hade styrelserna buggkurs. Det såg ni på bilderna i förra inlägget. Vad jag inte berättade var att en av buggkurs-ledarna även är ledare för den buggkursen jag går på på tisdagar. Vad jag inte heller berättade är att den där buggkurs ledaren bestämde sig för att gå på vår bankett på kvällen och tillhörande efterfest. Detta innebär att han är en av de 70 som har sett mig i Jane Fonda kläder och även en av de killar som vi utmanade i julgransdansen på dansgolvet på efterfesten. Hu, känns himla pinsamt att gå till buggen ikväll.

3. När jag kom hem från sittningen i Fredas så var jag inte trött över huvud taget. Därför tvingade jag upp min sjuke och sovande pojkvän ur sängen mitt i natten och tvingade honom att ta kort på mig när jag gjorde massa bokstäer. Är det någon som kan se vad det är jag försöker stava till?!

Nu är helgen och Stockholm över. Det sägs att en bild säger mer än tusen ord så därför kommer här en hel massa bilder. Och nej, vi pratar inte om intervjun. Den gick inge bra. Och eftersom jag är min egen största kritiker så är jag sjukt arg och besviken på migsjälv. Jag fick iallafall shoppat lite, men inte lika mycket som Sara. Ni som känner henne blir kanske inte så förvånade når jag berättar att hon köpte tre par skor?! ;) Men de var iofs sjukt snygga allihopa!