Först hade jag tänkt skriva ett inlägg om hur sjukt kul det var att ha första Ellen-träffen idag, och att tjejerna var hur söta som helst. Att de är sjukt mycket smartare och har vettigare tankar än vad jag hade i sjuan och att jag redan längtar till nästa onsdag när jag får träffa dem igen...

Men sen kikade jag ut genom fönstret och såg att snön vräkte ner utanför. Så jag drog med mig min käre pojkvän ut på en promenad. Han var inte lika exalterad över snöandet som jag var: "Va f*n Maria! Det är ju februari! Du har ju sett snö tusen gånger redan den här vintern!".. Men det är inte snön i sig jag gillar! Det är hur tyst och fint och vitt allting blir när det snöar! När snön yr så att man får snöflingor på ögonfransarna och maskaran kletar. När man får snöflingor innanför jackan vid nacken så att det blir kallt längs hela ryggen. När man har spontana snöbollskrig och beter sig som om man vore tio igen.. Det är DET jag tycker är så himla mysigt med snö. Och det spelar ingen roll hur många gånger det snöar, det är lika mysigt varje gång iallafall.