Våra kattungar är söta ungefär en halvtimme om dagen. Resten av tiden är de bara skitjobbiga. De klättrar i gardiner, river ner blomkrukor, river på tapeter och biter sönder kablar. Ibland, när de härjar som värst, så får jag bara lust att ställa mig och skrika rakt ut... och då gör jag det, framförallt när jag har PMS-vecka. Sen så känns det lite bättre igen. Speciellt eftersom Roy vid det laget oftast har lyckats få bort kattungarna från mig. Det är då jag inser att jag nog inte är redo att bli mamma än på några år... Jag tror helt seriöst att jag skulle bli en hemsk mamma för jag har inget tålamod över huvud taget. Men det är därför jag och R fungerar så bra ihop. Jag med mitt "explodera-på-en-sekund"-temprament behöver en lugn person som drar ner mig på jorden igen ;)