Tack för alla söta kommentarer allihopa!
Nu mår vi lite bättre båda två. Faktum var att när vi väl hade kommit hem från vetrinären så var det inte så farligt längre. Det var jättejobbigt igår och i morse, när man bara gick och räknade timmarna som var kvar. Och så var det såklart jättejobbigt när hon fick sprutan hos vetrinären och man såg på henne att hon blev tröttare och tröttare. Men när vi väl kommit hem igen så insåg vi båda att det nog var bäst det som hände. Vi såg ju att hon hade ont och att någonting inte riktigt var som det skulle. Men det är lite tomt här hemma. Ingen kissemiss som kommer och möter en i dörren när man kommer hem. Ingen jamande katt som springer runt fötterna på en när man hämtar något i kylskåpet. Men jag tror ändå att hon mår bättre där hon är nu, vart nu det är...

"Men vad var det som hände egentligen?" kanske det är någon som undrar. Det började egentligen veckan efter att vi hade fått Millan. Då insåg vi att hon inte var riktigt rumsren. Det började komma små kissar lite här och var. Efterhand så blev kissandet värre. Vi tog Millan till en vetrinär som konstaterade att Millan hade urinvägsinfektion. Så Millan fick antibiotika. Men kissandet fortsatte ändå. Igår var det en vecka efter att antibiotikakuren var över. Jag och Roy vaknade tidigt på morgonen av att det var kiss i hela sängen. Millan hade alltså bokstavligen talat "pissat på oss". Vi blev arga, såklart, och bestämde oss för att det var sista gången något sådant hände. R var trött på att torka kiss och jag var trött på att tvätta kisslakan. Så vi ringde Djurskyddet Karlstad och bad om råd. Samtidigt så upptäckte vi att Millan hade ont. Det såg ut som om hon gick och knep och lixom släpade bakbenen efter sig. När vi berättade det så bestämde de på Djurskyddet att det var bäst för Millan att få somna in. Hon var trots allt minst 11 år gammal, hade en tandsjukdom som gjorde att hon hade svårt för att äta och dessutom så kunde kissandet vara symptom på att hennes njurar inte fungerade rktigt som de skulle. Och även om de fungerade så skulle det ändå bli jättesvårt att hitta ett hem åt henne om hon inte var rumsren. Så det var anledningen till att vi blev tvugna till att ta bort henne. Och ja, det var nog bäst det som blev. Men det känns himla tråkigt just nu. Vi blev ju medlemmar i Djurskyddet för att hjälpa katter, och det känns inte som att vi hjälpte Millan. Eller jo, det gjorde vi nog. Vi gav henne några fina sista månader.