Igår så skulle jag som sagt jobba på Rumpan Bar ihop med en av mina bästa tjejkompisar, Åsa.

Till en början var det jätteskoj! Har inte jobbat där sen innan jul och det är alltid skoj att stå och snacka strunt med alla som hänger i baren... Men när klockan började närma sig stängningsdags så ändrades stämningen i lokalen. Kvar på Rumpan fanns bara två gäng, totalt kanske 15 killar, som var jättefulla. Jag vet inte hur det startade, men plötsligt så var två av killarna ovänner. Och alla goa killar som bara några minuter innan hade stått och flirtat med oss i baren var nu jättearga, testosteronstinna gorillahannar. För att förhindra slagsmål inne på rumpan så gick jag och ställde mig mittemellan skillarna och skrek åt dem att skärpa sig medans Åsa skrek åt alla att Rumpan var stängd nu och att de fick gå hem. Framförallt så var det en kille som hade klickat helt. Han muckade med alla och ville bara ha bråk och hans kompisgäng var inte sena med att hänga på. Det andra gänget ville nog egentligen inte bråka, de såg mest rädda ut och ångrade nog att de hade gått till Rumpan just den kvällen, dessutom så är de stammisar och är på Rumpan varje fredag och har aldrig vart med i nått bråk där förut...

Efter mycket skrik och gap så lyckades vi iallafall få "bråk-gänget" att gå hem, vi fick det "snälla" gänget att stanna kvar inne på rumpan ett tag eftersom vi tyckte att de kunde vänta tills det jobbiga gänget hade försvunnit. Killarna hjälpte oss att samla in tomflaskor och städa medans jag och Åsa räknade kassan. Men efter ett tag märkte vi att det andra gänget stod kvar och hängde utanför Rumpan. Jag gick ut till dem och sa åt dem att gå hem, att det var sjukt omoget och barnsligt att planera att starta ett bråk. Men de lyssnade såklart inte och de ville komma in på Rumpan igen och de blev jättearga när jag inte lät dem komma in. Speciellt en kille var extra påstridig, samma kille som hade startat alltihop och som var såååå sugen på slagsmål.

Medans jag stod där och tjatade och skällde så släppte Åsa ut det andra gänget bakvägen, och när det första gänget fick veta det så blev de såklart ännu surare.. men de lämnade iallafall oss ifred och gick iväg. Så jag och Åsa stängde och låste och gick hem. Och pustade ut. För man känner sig inte jättestor när man är mitt i ett jättebråk med massa killar som kanske väger dubbelt så mycket som en själv och vet att man egentligen bara är en liten tjej.


Jag och Henri i sommras när vi var i slagsmål ;)

Men kvällen var inte över än. När vi hade kommit ungefär halvvägs hem så hör vi någon som skriker "HORA!!!" jättehögt och kommer springande i full galopp mot oss. Och då var det den jäkla puckokillen igen! Hans kompisar skrek efter honom att "låt dem va! det är ju bara två tjejer!" och Åsa skrek "Vi är ju tjejer!". Och då såg han ju att ja, vi var ju faktiskt två tjejer och inte alls det killgänget som han hade velat hitta... Men han kände uppenbarligen inte igen oss från Rumpan för hans förklaring var: "Jag låg hemma och sov när min kompis ringde och berättade att han hade blivit nersparkad av några killar, så nu ska vi leta upp dem och ge igen.. jag trodde att ni var dem."

En normal tjej hade i dethär läget sagt "Okej, det är lugnt, hejdå!" och gått hem och lagt sig..  Men inte pucko-jag såklart... Jag klickade helt, var så himla trött på honom och trött på bråk och dessutom så blev jag sjukt rädd när han kom springande mot oss så jag började skrika på honom. Jag sa exakt vad jag tyckte om allt han hade gjort hela kvällen och att jag viste att hans kompis inte alls blivit nerslagen och jag sa nog också att jag tyckte att han var sjukt omogen.. och då insåg killen att jag är jag, tjejen från baren som kastade ut honom, och då blev han helt galen och skrek massor och jag skrek också medans Åsa stod och drog mig i armen och tyckte att jag skulle lugna ner mig.. 

Tillslut gick jag för långt iallafall... jag råkade säga att jag tyckte att han var helt pantad och sen vände jag ryggen till och började gå hemmåt och då ryckte han tag i min arm, snurrade runt mig och höjde handen. Precis då kom (som tur var!) hans kompisgäng fram till oss och hindrade honom från att smälla till mig. Sedan smet jag och Åsa hem så fort vi kunde. När jag kom hem så var jag så arg/rädd så att jag skakade i flera minuter, kunde inte somna på flera timmar.  Jag måste helt klart lära mig att stänga munnen ibland...