Mitt nya seriösa jag.
Jag har tänkt lite på alla som säger att "mitt nya seriösa liv startar på måndag!" Jag är likadan själv. Varje gång jag börjar träna så startar jag mitt nya seriösa liv. Och sen, varje gång jag tröttnar på att träna, eller när en tenta kommer i vägen så att jag inte hinner träna, då kommer mitt gamla oseriösa jag fram igen, om än kanske något mer vältränat än innan. Samma sak gäller när jag är riktigt bakis och lovar mig själv att mitt nya bättre jag aldrig ska dricka utan bara plugga, träna och jobba. Och mitt nya bättre jag dyker upp varje gång jag har bråkat med någon eller betett mig illa.
Fast grejen är att jag inte tror på mitt nya, förbättrade, seriösare jag. Det är lättare att tänka att mitt nya jag egentligen är en omvandling av det gamla Jag:et som jag redan är, en förbättring/uppgradering. Detta lät krångligt, men det jag försöker säga, eller skriva, är att om jag inte vet vem jag är nu, när jag är nästan 22 år gammal, då kommer jag nog aldrig riktigt att veta det. Fast, jag känner ju mig själv nu, och jag trivs med den jag är... Det är inte som för tio år sedan när "jag" var vad alla andra tolvåringar var. Om de gillade spice girls, jazzbyxor, completetröjor och fila-skor, ja, då gillade jag det också. Det var först på högstadiet som jag började tänka lite själv. Då jag lyssnade på Oasis och Roxette när alla andra diggade Britney och Christina Aguilera. När många andra var ute och festade och fick fjortisfyllor och jag satt hemma med några tjejkompisar eller var iväg på tävlingar och läger.
Fast även om jag känner mig själv just nu, och gillar den jag är, så förändras jag ju ändå hela tiden. Jag har en femårs-dagbok som jag fick i julklapp av min bror för tre år sedan. Där skriver jag ungefär 5 rader varje dag om hur dagen har varit och vad jag har gjort. Nu när jag läser hur jag tänkte för två år sedan så märker jag själv hur mycket jag har förändrats. Då bodde jag fortfarande hemma, var dökär i en kille som mest såg mig som ett roligt tidsfördriv, var jätteosjälvständig och var livrädd för att flytta hemifrån. Jag tänkte att hela världen kretsade kring Trollhättan och jag viste att jag om bara några månader skulle flytta till en helt ny stad där jag inte kände någon alls. Och för ett år sen hade jag precis fått pojkvän och var nykär och hade fullt sjå med att ställa in mig på att vara "upptagen" istället för "ledig". Och nu sitter jag här. I samma hus som jag satt i förra sommaren, och sommaren innan dess, och håller på att ställa om mig till att bli "sambo" istället för "särbo". Hade någon sagt det till mig för två år sedan så hade jag nog dumförklarat den personen. I alla fall om de hade sagt att personen jag skulle flytta ihop med var någon annan än "tidsfördrivs"-killen.
Jag har på två år gått från att vara naiv loch hemmakär till att bli en partypingla till att bli en ganska lugn person som är trygg i sig själv. Känns ju bra att veta att utvecklingen går åt rätt håll i alla fall, men man kan ju undra hur jag kan förändras så mycket utan att märka det själv? Jag tänker att jag är samma person nu som jag alltid har varit. Men jag märker att jag har förändrats. De på jobbet säger det också, och de borde ju veta eftersom de bara träffar mig tio veckor om året. De säger att jag står upp mer för mig själv nu än vad jag har gjort tidigare, att jag hörs och syns mer och tar mer plats. Och det ser inte jag som något negativt. "A" som har hand om Lanthandeln på hotellet och som blir galet arg för minsta lilla säger att vi kommer att ha en jobbig sommar. För förra sommaren när hon blev arg för nått så kom hon och gormade lite och sen så ändrade jag det hon var arg på så att hon blev nöjd. Men i år så är jag bara så himla trött på henne så om hon gapar och skriker över något som jag inte tycker behöver ändras så kommer jag att låta det vara. Så blev det förra veckan när jag jobbade. Och först blev hon helt paff när hon märkte att jag inte tänkte ge med mig (jag kan vara riktigt jäkla envis ibland) och sen rusade hon ilsket iväg. Fast nån timme senare så kom hon tillbaka, som hon alltid gör, bad om ursäkt för att hon hade blivit så arg, som hon alltid gör, och sen så sa hon att det var bra att jag hade fått lite mer skinn på näsan. Det är en mycket bra komplimang för att komma från henne... Så vist, vi kommer kanske att ha våra duster. Men i slutändan så är det jag som bestämmer eftersom jag har huvudansvaret. Och med mitt nya seriösa TUFFA jag så tror jag att hon får lära sig att leva med det.
Tack och god natt =)