Att ha en myslördag!
Idag har jag haft en väldigt lugn, men himla mysig lördag.
Först var jag och Ida på julmarknad på Gunnebo Slott (Nej, det är INTE för tidigt för att gå på julmarknad!)
Dagens fynd blev lite julklappar som jag tyvärr inte kan visa upp här, och två supersöta tomtar gjorda av fårull och kottar!
Nu ikväll har jag gjort något som ger mig väldigt många vuxenpoäng. Nästan tantpoäng, iallafall hög tantvarning..
Jag har PUTSAT MIN SILVERLJUSSTAKE! Herregud! Vem under 60 gör något sådant en lördagskväll?? Men ja, den var jätteful innan och så hittade jag det här smarta tipset och så skulle jag bara testa om det funkade och sen var jag igång och rengjorde smycken och ljusstaken och kände mig plötsligt väldigt väldigt gammal. För att toppa det hela så ställde jag mig sedan och strök en julduk som vi har på köksbordet.
Här kommer en sneak peak på vårt matsalsbord (med en väldigt nyputsad silverljusstake):
Hur kommer mina kollagor att reagera på jobbet på måndag när alla andra berättar om helgens festligheter och jag berättar om min silverputsning?! Men ja, det är självvalt att vara hemma ikväll. Jag hade kunnat vara på Linas och Saras 25-årsfest, men jag valde att vara hemma och vara söt mot min sambo istället. Sötnöten opererades i torsdags och behöver därför bli lite extra ompysslad.
Att ha en ny familjemedlem.
Det har hänt galet mycket i mitt liv under tiden som jag har haft uppehåll från bloggen. Bland annat så har vi fått en ny familjemedlem, Mischa, som kom till oss i juli och stal våra hjärtan totalt. Vem behöver en bebis när man har en gosekatt i familjen? Hon är 6 år och väger alldeles för mycket och spenderar dagarna med att äta och sova. Men vi älskar henne. Och hon är tokgosig. Här är hon:
Favoritplatsen i nya lägenheten..
Paddan...
Ja... vi har lyckats lära henne "vacker tass".
Favoritplatsen i nya lägenheten..
Paddan...
Ja... vi har lyckats lära henne "vacker tass".
Att vara tillbaka.
November är den värsta månaden på hela året. Det är mörkt och kallt och långt till jul och ännu längre tills det blir sommar och varmt igen. Och varje år, i november, så får jag någon slags höstdepression. Allt känns tråkigt och jag är mest trött. Hade det gått hade jag nog sovit mig igenom hela november. Motivationen är i bott just nu, speciellt eftersom jag precis fått veta att jag inte fick det där jobbet jag så gärna ville ha. Till råga på allt så är Roy iväg på ett kvällsmöte med jobbet så det är bara jag och katten hemma.
Vad ska man göra då?
Jag har lärt mig att det egentligen bara finns en bra lösning på en riktigt pissig dag: Att krypa ner i ett varmt bad med massa tända ljus och lite mysig musik och sen bara slappna av och låta alla jobbiga tankar flyga iväg. Det finns ju faktiskt folk som har det värre. Typ alla dem som har långdistansförhållanden. Precis som jag och Roy hade för två år sedan (herre G är det redan så länge sedan??). Då kan vi snacka höstdepression deluxe! Kolla bara detta inlägget: Some heavy shit...
Men trots att jag mådde väldigt dåligt just då, och trots att våren 2010 var den värsta i mitt liv så är jag glad att allt blev som det blev.
För om inte Roy hade tagit det där beslutet att flytta ifrån mig och ta ett jobb 20 mil bort så hade jag aldrig fått för mig att åka till London. Och om jag inte hade åkt till London så tror jag inte att Roy hade fått tummen ur och fria till mig. Och om inte Roy hade friat till mig och verkligen visat att han menade/menar allvar med oss så hade jag kanske tackat ja till jobberbjudandet jag fick i London och stannat kvar där och testat på att bli låtsas-britt ett tag. Och om det hade hänt så hade jag definitivt inte suttit här idag i ett badkar fullt med mangoluktande badskum i ett sprillans nytt lyxigt badrum i Göteborg och varit alldeles jättelycklig. För trots att det är mörkt och kallt och november, och trots att jag inte fick det där jobbet jag så gärna ville ha, så vet jag att snart kommer min bästavän hem från jobbet och ger mig en bamsekram och pussar på mig på det där sättet som bara han kan. Och då känner jag längst in i magen att jag nog är himla lycklig trots allt... För så länge vi är tillsammans så löser sig allt det andra. (Men jag ska inte förneka att det underlättar ganska mycket att bo i en storstad i en alldeles ny lägenhet. Att vi har de flesta av våra närmsta vänner i närheten skadar inte heller...) Om man bara vill något tillräckligt mycket så blir det som man vill tillslut.
(Och ja, jag tror att bloggen är tillbaka...)
Vad ska man göra då?
Jag har lärt mig att det egentligen bara finns en bra lösning på en riktigt pissig dag: Att krypa ner i ett varmt bad med massa tända ljus och lite mysig musik och sen bara slappna av och låta alla jobbiga tankar flyga iväg. Det finns ju faktiskt folk som har det värre. Typ alla dem som har långdistansförhållanden. Precis som jag och Roy hade för två år sedan (herre G är det redan så länge sedan??). Då kan vi snacka höstdepression deluxe! Kolla bara detta inlägget: Some heavy shit...
Men trots att jag mådde väldigt dåligt just då, och trots att våren 2010 var den värsta i mitt liv så är jag glad att allt blev som det blev.
För om inte Roy hade tagit det där beslutet att flytta ifrån mig och ta ett jobb 20 mil bort så hade jag aldrig fått för mig att åka till London. Och om jag inte hade åkt till London så tror jag inte att Roy hade fått tummen ur och fria till mig. Och om inte Roy hade friat till mig och verkligen visat att han menade/menar allvar med oss så hade jag kanske tackat ja till jobberbjudandet jag fick i London och stannat kvar där och testat på att bli låtsas-britt ett tag. Och om det hade hänt så hade jag definitivt inte suttit här idag i ett badkar fullt med mangoluktande badskum i ett sprillans nytt lyxigt badrum i Göteborg och varit alldeles jättelycklig. För trots att det är mörkt och kallt och november, och trots att jag inte fick det där jobbet jag så gärna ville ha, så vet jag att snart kommer min bästavän hem från jobbet och ger mig en bamsekram och pussar på mig på det där sättet som bara han kan. Och då känner jag längst in i magen att jag nog är himla lycklig trots allt... För så länge vi är tillsammans så löser sig allt det andra. (Men jag ska inte förneka att det underlättar ganska mycket att bo i en storstad i en alldeles ny lägenhet. Att vi har de flesta av våra närmsta vänner i närheten skadar inte heller...) Om man bara vill något tillräckligt mycket så blir det som man vill tillslut.
(Och ja, jag tror att bloggen är tillbaka...)
