I morgon har jag varit anställd på banken i ett halvår. Hjälp vad fort tiden går! Det innebär att jag även har varit pendlare i ett halvår och äntligen så känns det som att jag har anpassat mig till pendellivet!   

Exempel:
- Jag tycker inte längre att det är pinsamt om jag råkar sova med öppen mun på tåget (det är dock fortfarande pinsamt att upptäcka att jag även har dregglat och snarkat)
- Jag tycker inte att det är hela världen om tåget är en halvtimme sent (jag blir dock fortfarande galen när jag måste åka ersättningsbuss)
- Jag ger inte längre mördarblickar till personer som försöker prata med mig på tåget (jag tänker dock fortfarande "herregud, snälla skjut mig!" när 50+ gubbar vill diskutera bankbonusar (förlåt Peter, menar såklart "mogna män"))
- Jag blir inte längre irriterad när folk tycker att deras handväska förtjänar en egen plats på tåget (jag kan dock fortfarande låta mitt dåliga morgonhumör gå ut över den stackars väskägaren om vederbörande inte flyttar den när jag frågar om platsen är ledig)
- Jag blir inte längre grinig när mobilen tappar täckning i tunneln som är efter halva resan (jag sover typ hela vägen nu iallafall)
- Jag har lärt mig att man måste acceptera att människor luktar illa, har på sig för mycket parfym, pratar alldeles för högt, leker med mobilens ringsignaler, klagar på allt, är otrevliga och knör (men man får tänka hatiska tankar om dem i smyg)   

Så man skulle kunna säga att jag har anpassat mig lite iallafall och blivit lite mer tolerant mot andra konstiga pendlare. Jag har helt enkelt blivit Pendlar-Maria 2.0.