Världens bästa flickvän
Idag har jag varit världens bästa flickvän. Först när jag kom hem från skolan så dammsög jag och torkade golven i hela lägenheten. Sen kom Roy och hans kompis Tore hem och skulle kolla hockey så då lagade jag mat till dem och sen så bakade jag kärleksmums till efterrätt. Jaja, jag vet vad ni kommer att säga. "Såntdär gör jag för min pojkvän VARJE dag!". Men det funkar inte så hemma hos oss. Visserligen så är det jag som sköter städandet och om det någonsin bakas hemma hos oss så är det jag som gör det, men för det mesta så är det Roy som lagar maten. Mest för att jag är så fruktansvärt dålig på att laga mat. Eller, dålig och dålig, jag tycker bara att det är så himla jättetråkigt! Jag har inte tålamodet att stå och vänta på att saker steks klart lugnt och stilla. Enligt mig så finns det två inställningar på spisen. Antingen så är spisen avstängd och då står vredet på 0, eller så är spisen på och då står vredet på 6. Vad man ska med alla siffrorna därimellan till har jag aldrig riktigt förstått. Fast å andra sidan så blir ju det jag försöker laga bränt på utsidan och rått på insidan i två fall av tre.
Jag är ganska otålig av mig. Rastlös. Har myror i benen. Kalla det vad ni vill, men jag har alltid varit sån. Femtimmarstentor på universitetet är en pina, det riktigt kryper i benen på mig i slutet för jag kan verkligen inte sitta still så länge. Detsamma gäller våra jäkla styrelsemöten som håller på i två timmar utan paus.
När jag var yngre och var med pappa och hans familj och hälsade på vår släkt i Norrland så ville pappa alltid ha med mig ut och fiska. Jag tyckte alltid att det var jättespännande innan vi kom iväg. Han och jag ensamna i en eka mitt ute på en stor sjö någonstans i Norrland. Men sen när jag väl var där och satt i den där jäkla båten, då kändes allt helt annorlunda. När jag väl var där och skulle sitta still i båten samtidigt som jag försökte kasta med ett alldeles för stort kastspö utan att peta ut ögonen på pappa, trassla till linan eller få bottennapp, ja, då var det inte lika roligt längre. Då var det roligare att plaska i vattnet, hoppa i båten eller tjata om när vi skulle åka hem. Och tillslut tröttnade pappa och så blev vi ovänner och åkte in till land igen. Men dagen efter ville jag ut igen...
Snacka om att tappa tråden! Vad handlar detta inlägget om egentligen!?
Jag är ganska otålig av mig. Rastlös. Har myror i benen. Kalla det vad ni vill, men jag har alltid varit sån. Femtimmarstentor på universitetet är en pina, det riktigt kryper i benen på mig i slutet för jag kan verkligen inte sitta still så länge. Detsamma gäller våra jäkla styrelsemöten som håller på i två timmar utan paus.
När jag var yngre och var med pappa och hans familj och hälsade på vår släkt i Norrland så ville pappa alltid ha med mig ut och fiska. Jag tyckte alltid att det var jättespännande innan vi kom iväg. Han och jag ensamna i en eka mitt ute på en stor sjö någonstans i Norrland. Men sen när jag väl var där och satt i den där jäkla båten, då kändes allt helt annorlunda. När jag väl var där och skulle sitta still i båten samtidigt som jag försökte kasta med ett alldeles för stort kastspö utan att peta ut ögonen på pappa, trassla till linan eller få bottennapp, ja, då var det inte lika roligt längre. Då var det roligare att plaska i vattnet, hoppa i båten eller tjata om när vi skulle åka hem. Och tillslut tröttnade pappa och så blev vi ovänner och åkte in till land igen. Men dagen efter ville jag ut igen...
Snacka om att tappa tråden! Vad handlar detta inlägget om egentligen!?
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hhehe, jag vet inte vad det handlade om. Men jag gillar ditt sätt att skriva! Keep it going girl!
Postat av: Cilla
Hhehe, jag vet inte vad det handlade om. Men jag gillar ditt sätt att skriva! Keep it going girl!
Trackback