Stirrande stranger.
Nu när jag och Åsa äntligen har kommi igång med uppsatsskrivandet på riktigt så har vi nästintill flyttat in i biblioteket. Enda gången jag reser mig från bordet jag sitter och skriver vid är när jag ska köpa kaffe eller gå på toaletten. Och när jag gör det så går jag ofta och tänker på vad det är jag håller på att skriva om. Jag är så att säga lite disträ. Flera gånger nu har jag kommit på migsjälv med att stirra på folk jag möter i korridorer o liknande, utan att egentligen se dem. I själva verket så är mitt huvud och mina tankar på helt andra ställen och jag ser inte personen jag stirrar på, jag "vilar bara blicken" på dem. Med andra ord så råstirrar jag på den stackars personen jag råkar möta utan att egentligen tänka på det och jag blir lika arg varje gång jag kommer på mig själv med att göra det. Ännu värre är det om det är någon jag känner som jag stirrar på. När jag går och tänker på nått och "vilar blicken" på någon främling jag är påväg att möta.. och så helt plötsligt så hejar den där okända personen på mig och ser lite osäker ut! Typ "Hjälp! Vad är det med Maria!? Varför stirrar hon på mig? Ser jag konstig ut?!" Och då inser jag att det är någon jag känner som jag är påväg att möta, eller precis har gått förbi! Och så skäms jag, mumlar fram ett hej, tittar ner i golvet och tänker att nästan gång, då ska jag minsann inte drömma mig bort!! (Fast det gör jag ändå)...
Så till alla er som läser detta som kan tänkas stöta på tankspridda mig någon gång den närmsta tiden: Förlåt! Jag menar inget illa med att stirra! Och nej, ni har inga konstiga kläder, era gylfar ÄR uppdragna och ni har ingening mellan tänderna trots att ni har ätit spenat till lunch...
Så till alla er som läser detta som kan tänkas stöta på tankspridda mig någon gång den närmsta tiden: Förlåt! Jag menar inget illa med att stirra! Och nej, ni har inga konstiga kläder, era gylfar ÄR uppdragna och ni har ingening mellan tänderna trots att ni har ätit spenat till lunch...
Kommentarer
Trackback